Det blir värre, ångesten kommer allt oftare och med allt större kraft. Jag känner mig bunden, fångad och fast. Jag vill springa, springa så långt bort det bara går, skrika så högt jag kan, gråta tills alla tårar är slut och fly iväg från min ångest, min oförmåga att styra upp mitt liv som jag vill ha det. Långt, långt bort vill jag. Men jag känner mig fast här.Min underbara lägenhet, håller mig kvar, införskaffandet av ett årskort på gymmet i Onsdags känns nu plötsligt som en boja runt min fot. Jag är fast här. Vad händer med lägenheten om jag drar iväg? Lägenheten jag precis lagt alla mina pengar, då menar jag verkligen alla, på att inreda precis som jag vill ha den. Vad händer med gymkortet som är giltigt till mitten av december 2014? Gymkortet jag för en gångsskull verkligen såg fram emot. Jag kände äntligen ett sug efter att träna, och gör det fortfarande, men hur mycket pengar går förlorade om jag lämnar?

Vad är det jag vill till? Snötäckta vidder, snålblåst, regn och snö som piskar en i ansiktet, tidiga morgnar, sena kvällar, dåliga pengar (om några) och hårt slit. Jag drömmer om trygghet, en plats där jag hör hemma, uppskattningen av att göra ett bra jobb, vilket jag vet att jag skulle för det är vad jag kan, vad jag vill och vad jag älskar. Jag har aldrig sett en bild av mig själv, som vuxen på ett kontor, bakom en datorskärm, 9-17. Jag har aldrig sett det, jag kan inte se det. Jag har alltid sagt att jag ska ha ett bra jobb och tjäna massor med pengar. Sagt men inte sett. Aldrig sett. Jag har alltid sagt att jag ska använda mina pengar till att kunna ge min familj ett bra liv och göra det jag vill på fritiden. Samma om jag vann på lotto. Jag skulle använda pengarna till att skämma bort min familj och kunna göra vad jag vill. Då, kan man fråga sig, vad är det jag vill? Jo, jag vill ha vidderna, friheten och hästarna. Jag vill ha hästarna. Jag klarar mig inte utan dem, de har alltid varit min räddning. Där, hos dem, är den enda platsen där jag känner mig hel, där ingenting saknas, där jag är rätt.

Så, varför gå mot en framtid jag inte kan se för att ha råd att ha hästarna på den fria tid jag får över när det finns ett alternativ jag kan se? Ett alternativ jag alltid sett. Ett alternativ jag blir allt mer säker på är rätt. 

För, jag kan inte fortsätta så här... Trotts att jag försöker styra upp mitt liv, göra allt "rätt", blir allting värre. Alla andra gör loopar och 8-or omkring mig. Jag irrar fram utan mål, mer förvirrad än någonsin och ångesten tar över. Den är överallt nu. Jag tror jag är på fel väg, för ångesten blir starkare. Det har aldrig varit så här förut, och för första gången är jag rädd. Jag fick en panikångestattack i fredags, helt oprovocerat, när jag satt och tittade på film. Det var inte första gången, men det var länge sen sist och det här var nog den "starkaste", längsta eller hur man nu benämner det. 

Jag vet inte vart jag ska ta vägen när ångesten är så jäkla stark. Jag kan inte gömma mig, den känner mig allt för väl. Ska jag springa och hoppas på att jag har rätt den här gången? Eller ska jag stanna och kämpa för något som kan vara helt rätt, eller det största misstaget någonsin? Jag vet inte längre, jag vet ingenting, samtidigt som tiden rusar iväg och det snart kommer vara för sent, det är nu jag ska flyga solo, på egna vingar och efter egen kompass. Perfekt timeing att tappa bort kompassen, glömma vädersträcken och inte kunna lite på sig själv. Hur blev det så här? Och hur f*n ska jag ta mig härifrån?