Någon stans mellan sömn och verklighet befinner jag mig allt oftare. Ett limbo av invecklade drömmar om ångest, att bli jagad, att vara på väg. Långa, komplicerade drömhistorier tar form så fort jag somnar, vilket för övrigt har börjat ta allt längre tid. Jag kan ligga i timmar och vrida och vända mig i sängen, försöka blockera ut tankarna som irrar runt i mitt huvud, ibland en och en , ibland 10 på en gång. Jag har köpt en klocka nu, en klocka som tickar högt och konstant. Jag har den bredvid sängen och den gör mig lugn. Ger mig något att fokusera på, tick tack. När tankarna blir okontrollerbara, tick tack. Sen, till slut när jag lyckats tömma hjärnan på tankar och hitta en helt okej sovposition, precis innan jag somnar, ser jag det. Inte alltid, men för ofta för att det skulle vara en "engångsgrej" eller "inbillning". Jag ser konturer av figurer växa fram när jag blundar, jag ser lösryckta scener svart på svart, men med ljus konturer. Jag ser rörelser, människor. Ibland sekunder, ibland någon minut. Sen tror jag att jag somnar.

Flera gånger varje natt vaknar jag, allt som oftast kommer jag ihåg delar av en eller flera drömmar jag precis drömt. Somnar om, drömmer något nytt. Vaknar igen. Och så fortsätter det. På morgonen när det är dags att gå upp kommer jag ibland ihåg hela långa sammanhängande drömhistorier, och andra gånger kommer jag inte ihåg mer än att jag vaknade mitt i natten och hade drömt något. Här om natten drömde jag samma dröm hela natten trots att jag vaknade säkert 6-10 gånger. Varje gång jag somnade om fortsatte drömmen från där jag vaknade. Förra veckan drömde jag att jag hade två panikångest attacker, varav en gång vaknade jag av att jag hyperventilerade på riktigt. Det är så jäkla obehagligt, jag vet inte vad som händer, eller varför. Det känns som att jag missar något. Som att drömmarna är så påtagliga för att det finns något där. Något som jag borde fatta, något jag missar.