Jag blir så trött. Så trött, matt, tom och ihålig av att alltid bli i fråga satt. Att inte bli tagen på allvar. Att behöva förklara mig. Det är som att en gemensam pakt har slutits och lämnat mig utanför, just för att den handlar om mig. Mig och min rätt, eller orätt, till min ångest. Varje gång jag nämner den, ångesten, känslorna, drömmarna, tittar de på mig, himlar med ögonen, klappar mig på huvudet och säger: "vad har du att ha ångest över? sluta hitta på och leta efter "ångest", du har alldeles för mycket fritid". Som att jag hittar på, går runt och mår så här för att jag har för mycket tid att slösa bort, för att få uppmärksamhet, för att ha något att skylla på. Vaddå ångest? 

Jag blir bara så trött. Trött på att försvara. Trött på att förklara. Trött på att behöva rättfärdiga min ångest. Jag vill inte rättfärdiga, försvara och förklara, jag vill att den ska försvinna.