Jag har börjat trivas i mitt eget sällskap. Det är helt fantastiskt, jag älskar det! Helt plötsligt är jag inte ensam hemma, jag är hemma själv, if that makes sense.. Det är som skillnaden mellan alone och lonly. Alltså, att det är stor skillnad på att vara ensam och känna sig ensam. Jag brukar känna mig ensam när jag är själv, få ångest över att jag inte gör något vettigt, tänka att jag borde hitta någon att umgås med, få ångest för att jag inte hittar något att umgås med och i största allmänhet känna "ingen vill va med mig". Att gå från de, till att plötsligt känna "jag har en hel dag för mig själv, vad ska jag hitta på?". AMAZING!

Jag ser det som ett tecken på att min förändring och resa mot mitt bästa jag faktiskt har tagit fart. Att jag är på G, på rätt väg och inte bara står i en korsning och stampar. Jag har börjat vandra, och jag har ett mål. Bara det i sig är underbart. För, är det något jag älskar så är det att vara på väg någonstans, och att komma fram till mitt mål.