Alla dessa galna, oftast väldigt verkliga (på ett konstigt, rätt overkligt sätt) drömmar jag haft senaste månaderna börjar bli som en trygghet. Något jag längtar efter. Eller nej, längtar efter är fel ord. Men, något i den stilen. Det är som att tankar som annars mals sönder i mitt huvud får eget liv. Gamla minnen blandas med scener ur TVserier och saker jag aldrig ens visste att jag tänkt.

Det börjar bli lite "hemma", att sätta sig upp med ett ryck mitt i natten, med andan i halsen i tron om att det sitter en jättestor, luden spindel intrasslad i håret, att vakna och behöva några sekunder på sig för att veta vart man befinner sig, att få en panikattack i en dröm som övergår till en verklig, att drömma 10 drömmar på en natt, att få flashbacks under dagen och behöva fundera på om det hänt på riktigt eller om det är en sekvens från någon av nattens drömmar. Det börjar bli lite "hemma". Jag har alltid älskat att drömma, att komma ihåg min drömmar och att försöka tyda dolda "budskap", så mycket av detta drömmande är underbart.