Jag vaknade 8:40 imorse, funderar på om mitt undermedvetna gjorde det med flit för att jag skulle få känna den där sista paniken av att veta att hans flyg skulle gå 5 minuter senare. Min telefon dog igår. Lite sådär bara för att retas. Bara för att jag inte skulle få se det där smset han skrev, eller få prata med honom bara en gång till innan han åkte. Vi sa hejdå och kystes en timme tidigare, men när jag inte kunde ringa honom fick jag panik och ville inget annat än att höra hans röst igen, bara säga att jag älskar honom en gång till och höra honom säga det samma tillbaka. Bara en gång till innan han åkte, men det gick inte. Jag skrev ett långt medddelande på Facebook, även fast jag viste att han antagligen inte skulle se det. Sen kände jag paniken i hela kroppen, var så trött efter att ha gått up innan 04:00 och jobbat, och ville bara gråta. Nu tänker ni säkert att jag är överdrivet töntig och typ världens klängigaste flickvän som reagerar så här för att han ska utomlands med sin familj i två veckor. Då får ni tycka det.. I vilket fall som helst gick jag och la mig där vid 22 nån gång efter insikten att det inte gick att återuppliva min mobil och att han antagligen stängt av sin (provade ringa från mammas men fick bara "aboneneten du söker kan inte nås för tillfället"). Jag bäddade ner mig under dubbla duntäcken + överkast och med "min" (hans) tröja som luktar honom i ett fast grepp. Det rann lite tårar där vill jag minnas, men sen somnade jag snabbare än på flera månader och drömde om honom bland annat.

 

Imorse fick jag på något sett igång telefonen igen och lyckades skicka över en bild (den enda bilden i mitt album jag kände att jag verkligen behöver ha kvar om mobilen dör igen), och såg hans sms. Loggade även in på facebook och såg att han svarat på mitt medelande inatt medan jag sov. Jag kommer kunna leva på det tills han kommer hem igen, medelanden på facebook och en snuttetröja, det är ju ändå inte så länge han kommer att vara borta.