Det är jobbigt idag. Jag är helt omfamnad av min ångest, gråter i duschen och vill bara sova bort den här dagen. Fryser som en nakenhund trots dubbla tröjor och filtar.

Igår sökte jag nya jobb, gick på promenad med en av mina favorit tjejer och hennes söta, fluffiga, hund, försökte reda ut lite tjejdrama på Facebook (att jag aldrig lär mig att det inte funkar, bara va tyst, le och nicka), och fick lite Facebooktid med min älskling. Lyckades dock prata hund typ hela tiden istället för att säga alla de där sakerna jag hade tänkt säga.

Alltså hund, det tar upp mycket av mina tankar. En hund. En liten, fluffig hund. I mina tanker kommer den att vara där, alltid vid min sida, lindra min ångest och ge mig något annat att fokusera på när jag bara vill bryta ihop. Jag vill så gärna. Samtidigt hör jag mina föräldrar i bakhuvudet, hur de säger att det är århundradets sämsta idé. Så, jag tvekar. Tänker att det kanske bara är ännu ett sätt för mig att försöka fly från ångesten, att jag bara vill hitta en utväg och när hunden väl är här inser jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Tänker att det kan vara världens bästa idé, tänker att det kanske är tvärt om. Tänker att jag inte vågar lita på mig själv längre.