Jag har precis kommit hem från skolan efter att ha haft en redovisning. Jag inledde redovisningen med att göra något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag berättade för ca 50 personer jag inte känner att jag har social fobi, och att det är bland det värsta jag vet att göra redovisningar. Av någon anledning gjorde den introduktionen att deras ansiktsuttryck förändrades, att deras blickar blev medlidsamma och att allt jag sa blev på något sätt mer betydelsefullt.

Efter min presentation, som inte var speciellt mycket mer än jag som stod där rakt upp och ner och berättade saker mycket simplare och mindre genomtänkta än alla andras, var det flera stycken som kom fram till mig och sa att de tyckte att min presentation var bra. Det tror jag inte att de tyckte egentligen, de ville nog snarare visa sitt stöd och säga att det var stark av mig att berätta om min fobi. Men i vilket fall som helst så gjorde det mig glad.

Presentationen i sig var hemsk, jag trodde att jag skulle börja gråta, hyperventilera eller typ få en panikångestattack. Jag skakade verkligen under hela presentationen och när jag kommit ut från lektionen fem minuter senare skakade jag så mycket att jag började hacka tänder. Men, vad gör det så här i efterhand. I DID IT!

På vägen hem sen mötte jag en kille från klassen vid ett rödljus, han såg mig, såg att det var jag och frågade om det var okej att prata med mig. Vilket det självklart var, en person i taget är så mycket lättare att hantera än att stå framför 50 okända människor. Så, jag småpratade lite med honom de minutrarna vi gick åt samma håll och han sa att han tyckte det var modigt av mig att berätta, att han förstod hur det var och berättade att han själv hade en ätstörning. Wow, känslan när han berättade det för mig gjorde hela presentationsgrejen värd all ångest. Att han kände att det var okej att öppna sig så pass mycket för mig, en helt främmande tjej han aldrig pratat med bara för att han visste att jag skulle förstå. Att jag inte skulle döma. WOW...