Jag bakar improviserat bröd med nypon, sirap och frön. Precis som det ska vara, improviserat. Det är samma med min matlagning, jag kör helst på känsla. Nu bakar jag för att göra mamma glad, jag hoppas att det funkar. Hörde att hon haft en tuff dag. Jag ville göra någon mysig efterrätt vi kunde äta efter middagen men kom inte på något, och trött som min hjärna är (även om jag varit betydligt klarare idag) kan jag inte komma på vilken dessert hon skulle uppskatta mest. Så, det fick helt enkelt bli bröd. Comfort bröd.

Det smärtar mig alltid något enormt att veta att min mamma är leden. Jag vill att hon ska vara glad, lycklig och må bra. Alltid. Kunde jag suga åt mig allt som tynger henne skulle jag göra det utan att tveka, jag tror jag skulle orka bära hennes börda också. Men ibland oroar det mig att hon inte ska orka bära den själv. Hon plågas inte av ångest och mörker som jag, utan mår i grunden bra. Så när det kommer tunga dagar, stressiga dagar eller när de är dumma mot henne på jobbet blir det en press på henne. En börda hon inte är van att bära. Flera kilo sten på hennes axlar och jag kan se hur det tynger henne, oförmögen att hjälpa. Jag vill skydda henne från allt som får henne att må dåligt, från allt som får hennes ögon att skifta från blå till trött grå. Så, jag gör mitt bästa för att underlätta. Försöker komma med små presenter, hitta på något mysigt, göra en god middag, ta en ridtur, eller som idag, baka ett improviserat bröd och tappa upp ett bad.

Jag gör vad jag kan, men det känns inte tillräckligt.