Jag går fortfarande runt i mitt trötthetsrus, om man nu kan kalla det rus när det snarare är motsatsen. Det börjar nästan känns mysigt. Tryggt på något sätt. Att slippa känna, både ångest och känslor. Det är som att jag kan vila nu. Samla kraft kanske. Andas. Jag läste igenom alla texterna jag la in från slutet av 2013 igår och några av texterna handlar om honom. För första gången kunde jag läsa dem och inse att jag inte kände någonting. Inte längtan, inte saknad, inte ilska, inte ledsamhet, ingenting. Inte ens en reaktion. Det var befriande. Vilket kanske är skrämmande. Hur skönt det kan vara att slippa känna.

 

Jag är tött nu, slut och har ingen ork kvar. Jag vill inget hellre än att bli bra, men samtidigt känner jag ett tomrum där ångesten brukar vara. Det är som att jag letar efter den. Känner mig falsk. Ofullständig. Vem är jag utan min ångest? Det skrämmer mig att den varit frånvarande i princip hela tiden sen jag började med medicinerna i måndags. Bara ett eller två små, korta besök har jag haft. Är det verkligen så här enkelt? Det skrämmer mig att jag nästan saknar den, trots att det är underbart att den är frånvarande. Jag är så förvirrad.