Det är tugnt nu, av någon anledning. Tung, grått och jobbigt. Jag känner mig kraftlös, som att all enrgi sakta rinner ur mig. Jag skulle kunna gå och lägga mig och sova nu, klockan kvart över 3 på eftermiddagen. Jag gick upp klockan 10. Det betyder att jag varit vaken i 5 timmar och 15 minuter, innan det sov jag i ungefär 9 timmar. Ändå är jag så trött. 

 

Jag pratade med mamma tidigare idag, hon frågade som vanligt hur det var med mig. Jag svarde "sådär", eller "helt okej" kanske, jag kommer inte riktigt ihåg. I vilket fall som helst frågade hon varför, varför var mitt svar inte "bra"? Jag vet inte, jag har ingen aning. Det har inte hänt något speciellt, så jag borde vara glad och allt borde vara bra. Men ändå är den runt mig som ett tunt skal, ångesten. Så tunt att jag knappt känner av den, men ändå där, närvarnde, energi krävande. 

 

Jag vill inte vara trött, grå och nere, jag vill vara glad och sprudlande. Jag hoppas jag är det snart. Om mindre än en vecka får jag börja ta mina tabletter. Äntligen. Det är mitt stora hopp just nu. Mitt hopp för att få må bra.