Snart 5 år har gått sen jag gick till en psykolog för första gången. 5 år, det är så lång tid. Jag har vetat länge att det är något fel, att det inte är "normalt" att må som jag mår, ändå har det tagit 5 år innan jag har fått den hjälp jag behöver. Eller ja, jag har ju inte fått hjälpen än, men jag är nära nu, så otroligt nära.

Jag blir så ledsen när jag tänker på alla som under dessa 5 år, när jag aktivt försökt hitta någon som kan hjälpa mig, viftat bort mig som en bortskämd snorunge med för mycket tid och för stort bekräftelsebehov. De som frågande sett på mig och undrat vad jag gör där, de som lyssnat i fem minuter och sedan valt mitt problem åt mig. Jag har hört så många anledningar till varför jag är "lite deppig", men inte en enda har tagit mig tillräckligt seriöst för att faktiskt lyssna på vad jag säger. Och, att ha sån ångest att man knappt får någon luft när man andas, att vara så nere att man går och lägger sig och sover precis efter att man gått upp, att behöva övertala sig själv i timmar för att gå till affären, att magen knyter sig och ångesten sköljer över en så fort man ska prata med någon man inte känner, att ena dagen vara så full av kraft att man är on the top of the world till att nästa dag ligga orkeslös och kräla i ett mörkt hål, att tvångsmässigt sortera böcker i färgordning eller att få en helt oprovocerad panikattack det är inte "lite deppig"... 

... Det är ett rop på hjälp.