Det är nästan svårt att skriva när jag är i en sån här mellanperiod. Jag är okej idag, varken låg eller hyper, utan okej. När jag är låg och allt är mörkt rinner orden ur mig som vatten och jag kan skriva den ena texten efter den andra. När jag är hyper och dansar på toppen av världen rusar fingrarna över tangenterna och lever ett eget liv. Nu, i en okej mellan-fas är allting lite sådär halvt om halvt. Har jag ingen tydlig uppgift eller tanke med vad jag ska skriva är det som att orden inte vill bli hittade. Jag kan stirra på en tom sida hur länge som helst. Får jag till starten kan jag kicka igång flowet ibland, om inte så är det ganska kört...

Jag älskar att skriva, det är lite som terapi och jag får ur mig tankar och känslor jag knappt viste att jag hade, därför skrämmer den här insikten mig lite. Jag har ju hoppats på att få någon form antideppresiva, tänk om de lämnar mig i mellanläget och gör allting sådär lagom grått. Vad händer med min fantasi och kreativitet då? Tänk om den bara finns i topparna och dalarna.