Det är tyst nu, mörkt och tyst. Det enda som hörs, förutom tangenterna som knattrar under mina fingrar, är klockan i köket. Jag älskar klockor, av någon anledning, det finns inte mycket som gör mig lika lugn som det ljudet. Tick, tack. Det är natt nu och jag sitter ensam, om bara några minuter slår klockan över tolv och jag har haft en hel dag utan ångest. Jag har ägnat senaste timmarna åt en serie som hackade och att läsa bloggar. Det är fint, på något sätt, att folk är så villiga att dela sina liv så öppet. Mycket intresserar mig inte, jag har svårt för den rosa bloggbubblan. Men ibland hittar jag något, jag antar att det är lite djup jag söker.

Jag börjar förstå nu, att det är svårt för människor i min omgivning att lyssna på mina tankar och kännslor ibland. De kan inte relatera, kan inte förstå, det enda de gör är att allstra från mitt mörker, trots att jag inte delar med mig av ens hälften. Det är synd att mitt mörker tynger dem, för att de tar till sig det hjälper inte mig det minsta. Det blir inte lättare för att de ofrivilligt tar åt sig en del av min börda. Jag har vänner som själva blir "deprimerade" av att höra hur jag mår, det är något jag aldrig förstått mig på. Mitt mående växlar inte beroende på hur någon annan mår, mår jag bra så mår jag bra tills det går ner igen. Deras reaktioner har dock gjort att jag för länge sen slutade prata om det. Jag nämner någon liten detalj ibland, men det är inte ens en bråkdel. Därför är det skönt när jag snubblar in på någon blogg skrivet av en riktig människa. Naket, ärligt, djupt. Jag kan vila lite där på något sätt. VIla i att jag inte är ensam med mitt djup, mörker eller vad man väljer att kalla det. 

Jag antar att det är därför jag skriver här, för att jag inte har någon att prata med men jag måste få ur mig lite av det jag trycker ner för att inte vara en börda för någon annan. Suckarna när jag ens nämner min ångest. Himlande ögon när jag nämner hur jag, manisk och med så mycket ångest att jag knappt kan hålla tårarna borta, städat mitt i natten, rättat till varje gardin tjugofem gånger, fluffat kuddar, passat in matthörn mot golvplankorna, gått igenom rum för rum och fixat det till perfektion, inte kunnat sluta. 

På något sätt blir jag ändå stolt över mig själv. Stolt över att jag klarat mig så pass bra trots allt. Att jag kämpar. Kanske till och med stolt över fasaden jag lyckats bygga upp, illusionen om att jag är den duktiga flicka de alla vill att jag ska vara. Eller, jag är hon, bara att saker och ting inte är så lätt för mig som de tror, som det skulle kunna vara, som det borde.

Jag kan inte låta bli att undra om det alltid varit så här, eller om det kom senare. Den första depression jag minns var när jag var 8, eller kanske 9 år. Sen minns jag inte någon (antingen fanns där ingen, eller så har jag glömt det) förrän i högstadiet. Var det bara en slump, eller var det då det började? Vem är jag i så fall när jag mår bra? Jag är, som sagt, stolt ändå över lilla mig, som 9 år gammal tog mig ur en depression helt själv, med hjälp av Ted Gärdestads låtar på repeat, av tonårings mig som klarade alla ämnen i skolan trots att jag vissa dagar var så tyngd av min ångest att jag inte ens var delaktig i vad som hände utan såg allting som genom ett fönster, av mig överhuvudtaget som inte gav upp och äntligen ska få en riktig diagnos.