Jag var och träffade * för vårt sista "utrednings möte" idag och lämnade in det sista pappret med frågor jag svarat på. Tre, eller fyra, gånger har jag varit där nu och svarat på frågor, graderat påståenden och pratat. Igår var sista gången innan jag får den slutgiltiga diagnosen. Jag längtar, samtidigt som det skrämmer mig. Om några veckor får jag veta, det som jag velat ha svar på i så många år. För första gången har någon tagit mig på alvar, sett förbi "duktig flicka"-fasaden och sett mörkret där bakom. För första gången inser jag hur rätt jag haft under alla dessa år. För första gången vågar jag hoppas på hjälp. Det skulle kunna förändra allt...