Det skulle vara så skönt att kunna redigera dagarna, klippa och klistra, pausa och spola fram och tillbaka. Kunna välja ut de bra stunderna och slänga resten i papperskorgen. 

"What is depression like?" he whispered.

"It’s like drowning. Except you can see everyone around you breathing".

För två timmar sedan gladde jag mig åt en andra dag utan ångest, en andra dag av att vara okej. Nu sitter jag här och allting går i slowmotion, mina tankar, min kropp, allt. Det enda som är konstant är klockans tickande, kanske är det därför det lugnar mig, det förändras aldrig. Hur kan det ens växla så här snabbt, så här plötsligt. Det är något som alltid finns i bakhuvudet, att hur bra jag än mår kan det när som helst gå ner igen. 

Jag vill bara sätta mig och äta glass tills jag håller på att spy och ännu lite längre, men jag har ingen glass, som tur är. Tur, eftersom jag vet att det inte hjälper det minsta, knappt ens för stunden, det triggar mig bara att hetsäta och maniskt fortsätta tills allt jag kan hitta i köket är slut eller jag är så full av ångest att jag överväger att stoppa fingrarna i halsen. Trots att jag vet att det inte fungerar. Det har aldrig fungerat, och jag antar att det är tur. Hettsätning är illa, men jag är ganska säker (okej, helt säker) på att bulimi är betydligt värre.

Det går inte att tänka när det är så här, det är som att ha hela huvudet fullt av bomull. Det är bara att vänta ut det, hoppas på att det försvinner när jag somnar ikväll, att det är borta när jag vaknar. Tills dess ska jag bädda ner mig i soffan i pyjamas och nyduschat hår och försöka hitta någon riktigt bra film. Ni vet en sån där film man inte kan slita sig ifrån, det skulle jag behöva. Eller ny ny serie att fastna i. Någonting att fokusera på. Jag ska koka te också, och dricka det i någon av mina XL koppar från Indiska. Förhoppningsvis får det mig att lämna all mat orörd. Fy f*n för det här, och det här är ingenting, det är en vattenpöl på vägen.