En såndär dag
Middagen igår gick bra, såklart. Alla var trevliga (dööööh, de är ju vuxna) och trots min ångest innan (och endel under tiden) så blev det riktigt bra. Vi fick supergod efterrätt med tropiskfrukt och bär, vi skrattade, jag kom med lite saker att säga (även om det var betydligt färre ord som lämnade mina läppar än alla andras). Det var trevligt, helt enkelt, och tiden flög. Plötsligt var klockan 22:40 och en halvtimme senare åkte vi hem. Hemma betyder ju dock inte sova, så jag tror inte vi sa godnatt förrän typ vid 2.
Imorse ringde klockan alldeles för tidigt, jag trodde det var ett skämt. Men jag var tvungen att flytta bilen, och egentligen skulle vi åka 8. Försökte väcka min andra halva. Gick inte alls. Flyttade bilen själv och ställde fram alarmet en dryg timme. Lyckades få upp honom runt nio och hade således en pojkvän på asdåligt humör ungefär 4 timmar framåt. Så jäkla kul när man tvingar sig upp efter alldeles för lite sömn för att köra och hämta de sista grejerna i hans gamla rum och hjälpa till att flytta hit dem. Typ apkul...
Efter lunch nån gång blev han iaf på bättre humör igen, vilket gjorde resten av dagen mycket mer uthärdlig. Trots att den innehållit ännu en biltur (i snöstorm), promenad i snöstorm och massa fix med kläder och grejer som nu flyttat in.
Kvällens sista ångest, hans asfula dator med två stora skärmar bor nu i vårt sovrum. Det första man ser när man tittar in i rummet. Apkul, igen. Jag som verkligen ansträngt mig för att fixa och inreda lägenheten så fint och mysigt det bara går. Så kommer det där och förstör. Hoppas på att jag vänjer mig (eller hittar en fin lösning), eller att den plötsligt slutar funka... Well well, I guess I'll just have to deal with it. Och nu ska jag sluta deppa över det och krypa ner i soffan med min älskling för mys och film.
