- Jag måste gå.

Du reste dig upp från soffan, gick ut i hallen och började ta på dig skorna. Jag följde efter, ställde mig på pallen bredvid dörren, lutade mig mot väggen och väntade. Iaktog dig under tystnad medan du gjorde dig klar att gå. Du vände dig om, log och kysste mig. Dina armar om min midja för att hålla mig nära, mina händer i din nacke och 5 ord malande i mitt huvud om och om igen, "gå inte, stanna hos mig". Du släppte taget om mig, tog din jacka, öppnade dörren och klev ut. Jag klev ner från pallen och ställde mig i dörröppningen. Att se dig stå där ute, på väg bort, får mig alltid att minnas hur lätt historien skulle kunna upprepa sig igen. Jag vet att det kan vara sista gången jag ser dig, att jag inte borde låta dig gå, att jag borde få dig att säga att du kommer tillbaka.

- Hör av dig.

Jag vill inte vara den om hör av sig hela tiden, känner mig klängig, jobbig och tagen förgivet. Vill att du ska vilja se mig lika mycket som jag vill se dig. Vill att du ska tänka på mig lika mycket som jag tänker på dig. Vill betyda lika mycket som du betyder för mig. Vill vara lika oersättlig.

- Eller så hör du av dig. I´m just a bootycall away...

Mitt hjärta sjönk som en sten medan du vände dig bort och gick. Jag stängde dörren, låste och så fort jag hörde låset klicka till var det som att jag förlorat dig igen. Hur många gånger klarar man av att förlora något man aldrig kan vinna?

Allting är okej i din närhet, och allting blir värre när du går...