Han har precis legat vid min sida och hållit om mig i mer än 90 minuter, samtidigt som vi pratat om saker som stört mig, som stört honom, som jag nojar över och sånt som får mig att känna mig ensammast i hela världen trots att han ligger 5 cm bort. Vi har pratat, lyssnat, och verkligen släppt in varandra i våra tankar. Vilket jag älskar. 

Jag älskar honom så mycket, mer än jag någonsin trodde det var möjligt att älska en annan människa. Det gör mig osäker, trots att han inte snålar med att säga att han älskar mig också. Jag är orolig att vara för jobbig med min ångest, för krävande, för tjatig, för tråkig, osv. Ångestnoja utan någon som helst anledning, helt enkelt. Som att det sitter en liten grön gubbe i min hjärna och säger elaka saker. Jag vet att det inte stämmer, men det gör mig ändå osäker. 

Jag vet inte vart jag vill komma med detta, klockan är ju ändå mitt i natten. Jag vill nog mest bara säga att jag älskar honom så mycket att det ibland gör ont, och det är både helt fantastiskt och väldigt skrämmande. Jag älskar honom, och han älskar mig.